Priser från 330:-

Välj föreställning:

Priscilla

Parketten blev ett gungande dansgolv när publiken föreställning efter föreställning stod upp och dansade under finalen av Priscilla som spelades på Göta Lejon under hösten 2013 och våren 2014.. Också pressen älskade Priscilla. Här är några av de saker som skrivits om succémusikalen på Göta Lejon.

Vill du läsa mer om recensionerna, klicka här.

Succémusikalen från Broadway

”The best feel-good show since Mamma Mia!”, så skrev Sunday Express om PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT THE MUSICAL. Det är en galen, fartfylld och partyladdad föreställning. 500 överdådiga originalkostymer, 200 halsbrytande huvudbonader och den 8,5 ton tunga bussen Priscilla som färgsprakande huvudattraktion. Det var exakt samma produktion som spelats på Broadway. Scenografi, kostym, regi, koreografi… hela det storslagna musikalmaskineriet rullade in på Göta Lejon.

Bygger på Oscarbelönade filmen

PRISCILLA bygger på den Oscarbelönade filmen med samma namn. Det är en upplyftande och hjärtevärmande historia om tre vänner som kliver ombord på en sliten gammal buss. De lämnar Sydney för att uppträda med sin glamourösa show ute i Australiens ödemark. Längs vägen upptäcker de äventyr, kärlek, vänskap och sig själva. Det blir deras livs resa och vi får följa med.

25 odödliga dansgolvsklassiker

Broadwaymusikalen bjuder på 25 dansgolvsklassiker som I Will Survive, Finally, It’s Raining Men, Hot Stuff, Girls Just Wanna Have Fun, Boogie Wonderland, Material Girl, Like a Virgin, Donʼt Leave Me This Way och många många fler. Teatern gungade under discokulan – PRISCILLA blev den ultimata utekvällen i Stockholms vibrerande SoFo.

Björn Kjellman, Mikael Tornving, Patrik Martinsson och Erik Høiby

Rollen som Bernadette gestaltades av älskade och underbare Björn Kjellman. Oemotståndlige Patrik Martinsson, hyllad för sin roll som Judas i Göta Lejons Jesus Christ Superstar, spelade Tick som övertalar sina vänner att följa med på resan. Den unge Adam spelades av bedårande nya stjärnskottet Erik Høiby. Och mitt ute i ödemarken träffar sällskapet på Bob, mekanikern med hjärtat på rätta stället, spelad av maskuline och komiske Mikael Tornving.

Pernilla Wahlgren ledde divorna

I spetsen för musikalens glittrande discodivor stod, flög och dansade charmerande och skönsjungande Pernilla Wahlgren. Vid sin sida hade hon två divor med rejäla röstresurser – läckra Lisa Stadell och magnifika Anna Werner.

De tog oss med på en resa – to the heart of fabulous!

Lyssna på musiken

Återupplev partyt, lyssna på låtarna som är med i musikalen!

Föreställningens längd

Föreställningen var ca 2.45 lång inkl. paus.

Stor orkester och ensemble

Göta Lejon bjöd som vanligt på en äkta liveupplevelse när det gällde musiken. Musikalens odödliga dansgolvsklassiker framfördes av en lika entusiastisk som stor orkester under ledning av fenomenale Kristofer Nergårdh.

Medverkande

Bernadette Björn Kjellman
Tick/Mitzi Patrik Martinsson
Adam/Felicia Erik Høiby
Bob Mikael Tornving
Diva Pernilla Wahlgren
Diva Lisa Stadell
Diva Anna Werner
Marion / Ensemble / sångkapten Annika Herlitz
Cynthia / Ensemble Caroline Sehm
Miss Understanding / Ensemble / US Jimmy 1 Joel Almroth
Frank / Ensemble / US Bob 2 Niklas Löjdmark Chressman
Gloria Hole / Ensemble  / US Miss U 1 & Tick 1 David Sigfridsson
Jimmy / Ensemble / US Miss Understanding 2 Daniel Mauricio Johansson
Shirley / Ensemble Tezzla Flormo
Ensemble / US Frank 2 Daniel Gill
Ensemble / US Felicia 2 & Gloria Hole 1 Henrik Jessen
Ensemble / US Bob 1 & Bernadette 2 Magnus Borén
Ensemble /US Bernadette 1 / danskapten Nils Sundberg
Ensemble / US Frank 1 Johan Klarbrant
Ensemble Andrew Gordon Watkins
Swing / danskapten Tommy Englund
Swing / us Adam Henric Flodin
Swing Johanna Halvardsson
   
Kapellmästare, keyboard Kristofer Nergårdh
Keyboard Niklas Tinnborg
Gitarr Esbjörn Öhrwall
Trummor Andreas ”Habo” Johansson
Saxofon Andreas Andersson
Trumpet Jakob Gudmundsson
Trombon Staffan Findin
Bas Peter Forss
Slagverk Thomas Bergquist

Kreativt team

Göta Lejon, Nullarbor Productions och MGM on Stage presenterade Priscilla Queen Of The Desert The Musical.

Based on the Latent Image/Specific Films Motion Picture. Distributed by Metro-Goldwyn-Mayer Inc.

Manus Stephan Elliott och Allan Scott
Regi Simon Phillips
Biträdande regissör/director in house Edward Af Sillén
Översättning Calle Norlén
Koreografi Ross Coleman och Andrew Hallsworth
Biträdade koreograf Andrew Hallsworth
Musikaliskt ansvarig, arrangemang Stephen ”Spud” Murphy
Musikaliskt ansvarig Sverige Kristofer Nergårdh
Orkestrering Stephen ”Spud” Murphy och Charlie Hull
Scenografi och busskonstruktion Brian Thomson
Kostymdesign Tim Chappel and Lizzy Gardiner
Maskdesign Cassie Hanlon
Ljusdesign original Nick Schlieper
Ljusdesign Sverige Per Hörding
Ljuddesign original Michael Waters
Ljuddesign Sverige Jacob Julin
Producent Göta Lejon Åsa Holmgren
Exekutiv producent Göta Lejon Kristjan Ra. Kristjansson

 
 

Recensioner

En stark historia. Välbekanta hits. Massor av hits.
”Priscilla” gör allting rätt. Björn Kjellman imponerar stort som Bernadette. Dräkter och scenografi är oförglömligt galna.

Tre dragshowartister lämnar Sydney för en sorts After Dark-show på kasino 300 mil in i Australien. De kör dit i buss. På vägen möter de både hat och kärlek. Filmen från 1994 är en klassiker. Den blev musikal, först hemma i Australien, sedan London och på Broadway. Fast låtvalet skiljer sig mellan uppsättningarna.
Stockholm har valt den amerikanska versionen. I filmen hörs ABBA, men inte på någon scen. Här exploderar ”It’s raining men”, Madonna och förstås ”I will survive”. Alla vill dansa och nynna.

Låtarna får nytt liv
Genidraget i Stockholm är att översätta även sångtexterna. De mest slitna låtar får nytt liv. Calle Norléns tolkningar är värda en egen applåd.
Dragshow brukar vara män som klär sig som kvinnor och mimar till kända hits. I musikaler kan man inte mima till skivor. Därför sjungs en del sånger av den effektfulla trion Pernilla WahlgrenLisa Stadell och Anna Werner. De har inget med handlingen att göra utan förstärker sångnummer. Ofta hängande i taket som soulänglar.

Dansande muffins
Björn Kjellman spelar den äldre dragstjärnan. Han ger ”Priscilla” tyngd och hjärta, vemod och värme. Patrik Martinsson och Erik Høiby sjunger mycket och briljant, förutom att vara bra skådespelare.
Plymer och paljetter, dansande muffins och kläder i alla regnbågens färger. ”Priscilla” slår svenskt rekord i Las Vegas-glitter. Andra akten kunde kortas, men i stort är det en mousserande musikalfest.


Storslagna shownummer i fantasifull utstyrsel har egentligen huvudrollen.
Men det finns plats för en liten varm historia.

…I första akten staplas glittrande shownummer på varandra, diskorytmer pumpar, det är fantasifulla kostymer. Sprakande fest direkt och publiken klappar med i välkända 80-talslåtar.

Andra akten ägnas mer åt handlingen och man klarar av att landa den ömsinta historien, som gör att den här musikalen blir lite mer än party under diskokulan.
Björn Kjellman är alldeles utmärkt som Bernadette, slocknad dragshowstjärna, som givit upp hoppet om att träffa ”den rätte”. Han är en kvinna man tycker om och han gör henne utan sentimentalitet.

Det är Kjellman som håller musikalen ovanför jukeboxen. Pernilla Wahlgren gör många entréer, de flesta lodrätt eftersom diskodivan och hennes två systrar hissas upp och ner från taket. Hon har inga repliker, hon deltar inte i handlingen, men hon sjunger de stora dansgolvshitsen med kraft och energi.

Först och främst är detta en ensembleshow runt en blinkande buss, som heter Priscilla. Shownumren är överdådiga, har högt tempo och är lekfullt parodiska – precis som det ska vara i en bra dragshow. 
 

…Hela Göta Lejon har förvandlats till nattklubb, med roterande discokulor och pulserande rosa ljus. Från scenhimlen hissas tre divor ned – Pernilla Wahlgren, Lisa Stadell och Anna Werner – som en korsning mellan doaflickor och barockteaterns välvilliga gudinnor.

”Det regnar män”, sjunger de medan den manliga delen av dansensemblen blåser in med ovädret. Här får vi höra ”I väst”, ”En tjej vill bara ha kul” och andra välbekanta hitlåtar med nya svenska texter av Calle Norlén.

Manuset leker med allehanda stereotyper. En jättestor buss – det är den som heter Priscilla – är hem och sminkloge för de tre reskamraterna: tre skickligt utförda rollgestaltningar av utlevande men sårbara människor.

Kristofer Nergårdh leder effektivt sitt niomannaband i ett oavbrutet hitflöde, men det finns inga riktiga showstoppers – allt är som ett enda långt party. Och vem vill säga nej till en fest? Föreställningen hinner inte ta slut innan publiken reser sig, och hela parketten blir ett sjudande dansgolv.
 

Diskokulan är på plats i taket och ”It’s raining men” sätter tonen för en jukeboxmusikal med drag – i dubbel bemärkelse. Den drygt åtta ton tunga huvudpersonen– bussen Priscilla – kommer lastad med såväl dragqueens som dansgolvsklassiker i orkestertappning och låter samtidigt en liten bit Broadway rulla in på Göta Lejon, den svenska produktionen är densamma som där.

Rollprestationerna är genomgående proffsiga och Björn Kjellman rent av suverän som den transexuella Bernadette med en öm relation till bilmekanikern Bob (Mikael Tornving). För röstresurserna bakom läppsynken står divorna Pernilla Wahlgren, Lisa Stadell och Anna Werner, som bara emellanåt hissas ned från taket i en glittrande gayparad kantat av kostymöverdåd. 

…För med sitt queera kärleksbudskap är ”Priscilla, queen of the desert” ändå en på många sätt älskvärd musikaL.
 

QX Ronny Larsson har sett Priscilla – Queen Of The Desert på Göta Lejon och fullkomligt älskar musikalen om två dragqueens och en transexuell diva på tur genom den australiensiska vildmarken: - Det finns ingenting att klaga på i detta homerun till musikal.

Förutsättningarna när jag bänkar mig på Göta Lejon: Jag har extremt svårt för konstformen musikal. Och jag gillar inte sjuttiotalsdisco. 
Med den inställningen är det lika bra att gå rakt på mitt omdöme: Jag fullkomligt älskar Priscilla – Queen Of The Desert.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag haft en bättre stund i en teater/musikallokal. Någonsin.
Det finns nämligen ingenting att klaga på i detta homerun till musikal.
Handling, scenografi, kostym, musiknummer, skådespelare, allt är fanimig toppen. 
Och när allt dessutom är mer gay än en regnbåge så går det ju inte att önska så mycket mer.

Storyn om de två drugorna och den transexuella divan på tur genom den australiensiska öknen är som gjord för en musikalscen. Sceniskt är det genomlyxigt och oerhört påkostat. Den från filmen kända bussen upptar scenen en stor del av tiden och varierar hela tiden utseende, ständigt fantasifullt överraskande. Kostymerna är out-of-this-world, och minsta lilla nummer garneras delikat med stora ensemblenummer som är som en enda stor godisbuffé för ögat. Det finns inte ett enda musiknummer som får mig att slita ögonen från scenen.
Det är dessutom underbart att se hur små men viktiga ensemblemedlemmar får skina. Scenstjälande Jenny Asterius Persson får föreställningens mesta skratt som dryga pubdonnan Shirley, och Caroline Sehm är galet rätt i rollen som ping-pong-frun Cynthia. 
Som grädde på det färgglada moset bjuds man även en uppsjö av lättklädda snubbar som har danskunskaper lika stora som deras abs. Hej ögongodis.

Manuset är genomsmart: roligt, aktuellt och vasst översatt av begåvade Calle Norlén. Många snabba repliker lockar till skratt under föreställningens gång.

Pernilla Wahlgren är svinbra som den ledande divan, som sjunger hitsen både från scengolv, tak och kuliss, och flankeras snyggt av Lisa Stadell och Anna Werner. Undrar om det lilla schlagerkexet någonsin sjungit bättre? Alltifrån discodiviga I Will Survive till flickpoppiga Girls Just Wanna Have Fun fullkomligt bubblar i Pernillas svenska versioner. Och nej, att låtarna översatts är absolut ingen nackdel. Discodängorna är lika allsångsvänliga ändå.

Huvudrollsdamerna då?
Jo, QX coverboy Erik Höiby är galet grym som kaxiga ungdrugan Felicia. Han är käftig fjolla ut i fingerspetsarna och spelar även känsliga scener med oerhörd finess.Patrik Martinsson är druga nummer två, Tick/Mitzi, en stor men lite otacksam roll vars story för musikalen framåt. Mot slutet framkallar Martinsson dock tårar i uppsättningens starkaste och finaste scen…
Men mitt i detta fantastiska så reser sig Björn Kjellman ändå huvudet över alla andra. Vilken prestation! Jag har sett honom i flertalet roller genom åren, men som transexuella Bernadette är han outstandning. Han fångar den gamla divan i varenda gest, vartenda röstläge och varenda känsla. Björn Kjellman ÄR den bittra, roliga och fantastiska damen som blomstrar upp när två yngre dragqueens tar honom med på resan genom Australiens öken. Han skapar magi i varenda scen han är med i. Guldmask nu, tack.

Storyn är som sagt genomgay, med dragqueens, transpersoner, disconummer, komma-ut-historier, gaybashing, homofobi och vasst träffsäkra skämt. Men det vackra med Priscilla är att den förpackar alla fina budskap så oerhört snyggt och engagerande att till och med Jimmie Åkesson skulle kunna gå från Göta Lejon dansande på en regnbåge.

Att Priscilla kommer att bli en långkörare på Göta Lejon är ingen högoddsare. Men vem är förvånad? Med stadig regi av Simon Philips, och svensk showbiz golden boy Edward af Sillén, som director-in-house, blir detta en klockren fullpoängare. De har verkligen framkallat det absolut bästa ur varenda ensemblemedlem.

Så. Om det finns någon musikal ni ska se den här hösten, det här året…äh, det här livet, så är det den här uppsättningen av Priscilla – Queen Of The Desert. Den här Priscillan är nämligen inte bara Queen of The Desert utan Queen of Fucking Everything.
 

Glamour, fjäderboor och ringmuskelhumor gör musikalen Priscilla till det kanske mest måttlösa någonsin på en svensk scen.

Showen är explosivt vräkig från start med vingprydda glitteränglar som sänks ned från ovan, fjäderboafjollor med decimeterlånga lösögonfransar samt yvig och kompromisslös masskoreografi.

Australiensare i allmänhet och australiensiska dragshowartister i synnerhet har alltid älskat Abba. Filmen var också full av Abbamusik, men efter den globala musikalsuccén Mamma Mia! blev det otänkbart med ännu en Abbamusikal.

Därför innehåller showen i stället mängder av hits av andra dragshowfavoriter som Donna Summer, Madonna och Village People. Att radda upp trygga hits på det här sättet må vara populistiskt i överkant, men det är inte i musikurvalet som den här musikalen imponerar mest.

Priscilla är framför allt ett extremt påkostat musikalmaskineri som massakrerar alla tvivel. Faktum är att jag aldrig någonsin har sett en dragshow med så mycket drag i.

Berättelsen och dialogen är sekundär, men här finns en väldigt australiensisk och ”queer” ringmuskelhumor som känns lite exotisk i all sin ohöljda vulgaritet: : ”Hur får man fyra fjollor att sitta på samma stol? Man vänder stolen upp och ned”.

Många rutinerade proffs från både Australien oh Sverige har bidragit, däribland ordvirtuosen Calle Norlén som har lyckats fint med översättningen av låttexterna och Pernilla Wahlgren som utgör en sångmässig klippa för andra att luta sig mot. Kvinnoklädda Björn Kjellman är också fantastiskt trygg i sin huvudroll. Sveriges kanske mest heterosexuella komiker, Mikael Tornving, finns med som en kontrast.

Showen är extremt ytlig, men så väl genomförd att den ändå lyckas beröra på djupet.
 

 

”Dö, bögjävlar!” står det sprayat med stora bokstäver på bussen en dag.

Fordonet är hemvist för BernadetteMitzi ochFelicia som gör en yttre och inre resa för att finna sig själva och för att upptäcka nya jaktmarker för sin dragshow i den australiensiska ödemarken.

Musikalen Priscilla vill sprida budskapet om kärlek över gränser och visa på ett tillåtande perspektiv. Alltsammans med en smittande värme och en lekfullhet som forsar ner från scenen och fyller hela salongen.

Lägg till detta en kostymprakt utan like – mer än 500 kreationer och 200 huvudbonader passerar revy, gosh! – bra låtar och ett fruktansvärt högt tempo och du får en anrättning som man bara kan falla pladask för. Succé.

Producenterna på Göta Lejon har en hög svansföring, de vill bli bäst i landet. Receptet är goda samarbeten som doftar Broadway. I denna uppsättning har ett kreativt gäng från New York med regissören Simon Phillips i spetsen varit direkt delaktiga.

Om du har sett filmen från 1994 så är musikalen en bearbetning som hade premiär i Sydney 2006. Sen har Priscilla rullat vidare ut i världen. Storyn om dessa dragqueens är spetsad med en mängd hits vi känner igen: It´s raining menI say a little prayer,Material girlGo west, I will survive och alla de andra låtarna gör att örat får sitt. Calle Norlén har gjort de förtjänstfulla översättningarna, det sjungs på svenska och kapellmästaren Kristofer Nergårdh ser till att musiken svänger grymt bra.

Den stora ensemblen får verkligen slita för gaget, här är full rulle. Flera av dem känner vi från Östergötland; Johan KlarbrantJoel Almroth och Jenny Asterius Persson – hennes butchiga Shirley med klingande östgötamål kammar hem välförtjänta applåder.

Det finns tre huvudroller. Linköpingskillen Patrik Martinsson är bekant. Han gör sin känslige Tick till en öm fadersgestalt som i slutscenen återser sonen som verkade ha förlorat sin far. Eric Høiby blir till ett energiknippe som det slår gnistor om, hans superfjolliga Adam intar scenen på ett strålande vis medan Björn Kjellman visar skådespelarkonst med sin nyansrika gestaltning av Bernadette.

Ja, musikalens budskap går hem. De som vill att bögjävlarna ska dö står som förlorare – och vi i publiken är vinnare.
 

Läs vad pressen skrev

Puff_recensioner

Priscilla i SVTs Gomorron

Hälsningar från UK tour

Lyssna på musiken här!

Songs

Tornving och Kjellman i Priscilla

Tornving_Kjellman_puff

Hälsning från USA-ensemblen

Priscilla i Ticnets Värld

Om föreställningen

Priscilla